Och så en liten...

... recension från gårdagens konsert med Kent. När jag gick därifrån så funderade jag på om man kanske kan se ett band FÖR många gånger. Alla var liksom lyriska... medans jag gick och var förargad över småsaker ha, ha. Men här kommer listan på toppen och botten.

TOPPEN

Klåparen - finfin öppning som en Kent-nörd uppskattar... dock kanske inte de nya fansen. Jag var iallafall lycklig att de började med en gammal låt och tog de nya sen.

400 slag - snygg övergång från föregående låt. Lite rolig grej de hade byggt på scenen (som en replokal).

Musik Non Stop - Paulas favvolåt. Hagnesta Hill rocks.

Berg och Dalvana - Mmmm... men saknade Marie.

Kärleken väntar - "Brinn pengar, brinn..." min pepplåt.

747 - den satt där den skulle (en gång på en annan konsert spelade de inte den alls... och ja, då blev ju allt fel).

Det var ganska lite folk och jag kunde stå längst fram.

BOTTEN

Utan dina andetag - sån sjuk sell out, alla Ledin-morsor blev lyriska. Jag ville gå.

Alla nya låtar - hum, jag gillar ju inte nya skivan.

Mannen i den vita hatten - de spelade enligt mig "fel" extraverser (där finns ju en del).

Avsaknad av albumen Isola och Kent (ja, om man nu inte räknar 747).

Jag hade ingen kamera med mig.

Sen ja... där var för många "Ledin-fans" he, he... men ja, jag var ju där ensam och satt tillsammans med de andra "missförstådda" ångestmänniskorna (som också var där själva) längst bak när vi inväntade Jockes intågande. En helt okej konsert.