Det är inte alltid roligt...

... att vara vuxen och bo själv (okej, jo de gånger man får lov att äta glass till kvällsmat och man vet att ingen kan säga nåt he, he). Detta upptäcker man ganska fort när man är sjuk.

I torsdagskväll låg jag med tre täcken på mig, mössa, sockar och tjocktröja och gnydde efter mamma he, he. Fy sören. När man inte kan röra sig och allt du vill är bara att någon kommer med ett glas vatten och en alvedon.

Men nej, nej... så funkar inte vuxenvärlden. Den ser mer ut som så att först och främst måste du se till så att allt flyter på på jobbet (nu var ju tack och lov det absolut inga problem). Behöver du mat och medicin så är det bara att snällt knata ut med 39 graders feber och gå och handla. Det är ingen som städar eller lagar någon riktig mat till dig heller. Ensam är inte stark helt enkelt.

Extra irriterande är det när man får alla de vanliga "trevliga" "helg-smsen" på fredags och lördagskvällarna och de otroooligt intresserade männen vill umgås medans jag mest vill dö i mina egna hostattacker. Då blir man plötsligt väääldigt ointressant. Gah... jag ska stänga av telefonen alla fredags och lördagskvällar framöver tror jag. Bitter... jepps... men är man sjuk så är man he, he.

Men... jag tycker att Samantha sammanfattar det hela väldigt bra.