Jag måste verkligen...

... sluta tro att jag ska kunna rädda världen. Jag har en alldeles för farlig tendens att dra mig till depressiva pojkar. Jag ser mig själv och vill rädda dem, typ. Men det går ju inte. Samtidigt som det verkligen klickar med sådana personer för mig. De är ju som jag.

Jag är dock på andra sidan men ja...

Men jag kan ju bara se hur ett av mina bästa ex hade det... var dag som han var på jobbet och jag inte svarade i telefonen när han ringde eller liknande så åkte han hem med andan i halsen för att se så att inget hade hänt mig. Det måste ha varit utmattande... och jag tror inte riktigt att det är så jag vill ha det i framtiden.

Men... jag tycker om att där finns någon som förstår mig. En människa som inte har levt med ångest och sjuklig depression kan omöjligt veta vad det är. Och med det menar jag absolut inte att jag är deppig nu. Jag mår förträffligt bra. Jag önskar inte heller min värsta fiende ett sådant scenario.

Aja... mannen ifråga fick jag ett bra avslut med och jag tror att vi kan bli bra vänner istället. På riktigt.

Hur som... jag lägger upp en bild för att påminna mig själv om att man kan må dåligt men livet blir bättre. Jag tror inte jag var helt nöjd med livet här trots leendet. Man blir klokare för varje år som går.