Manodepressiv

Nej... det är jag inte... men ibland tror jag allt att jag har en släng.

I veckan som har varit har min bästis Marie varit och hälsat på. Vi har druckit vin framför tvn, ätit frukost på vårt stammishak, ölat och kollat på film i pyjamas med jäger i glaset. Väldigt trevligt besök. Total lycka.

Men... så när man har det så där trevligt... ja då kommer man på hur "otrevligt" man har det annars och vad man saknar. Den där känslan att man är "någons" som alltid är medräknad. Någon som man kan sitta osminkad och snacka skit framför tvn med och ändå ha det trevligt. Någon som vet allt som har varit som hur man funkar. Ja... sånt saknar man.

Sen satt vi och kollade på PS I love you... vilket inte ökade munterhetsnivån direkt. Ish... I'm sooo gonna die alone kände jag. Men, men... för att inte prata om kroppsberöring. Jag dööööör. Nej, jag syftar inte på sex... utan bara ett ben som råkar ligga "fel" i soffan eller liknande. Eller tänk att ha någon att äta med... wohoo... vilken dröm.

En av de helt klart bästa sakerna med besöket var att få höra hur någon satte på kaffet i köket på morgonen när jag själv låg kvar under mitt täcke i soffan.

Just nu är jag dessutom sjukt ressugen... men ja, vem ska man åka med.... alla prioriterar klart sina familjer och pojkvänner först. Jag ska försöka övertala mamma... men vi får se hur det går. Innan första april ska semestern vara planerad. Jag har redan ångest. Japp... tänkt på det alla semesterlovers där ute.

Tack gud för att jag har världens bästa kollegor på mitt jobb iallafall. De gör mig alltid glad. (Ja, jag har en deppdag idag... då får man tycka synd om sig själv :P)