Jag tror inte riktigt...

... att jag har fattat än att jag faktiskt har sett Bruce Springsteen. Det är lite svårt att ta in. Men herre jisses vilken spelning alltså.

I tre timmar höll "gubben" igång och jag förstår fortfarande inte hur han orkade. Det var röj från första låten till slut och finalen var magnifik. Jag tror alla som gick därifrån var lyriska (okej, kanske inte småbrudarna som satt och rökte fem joints under en timme :P).

Marie började gråta, vi dansade som två 60-åriga tanter (eller okej, damer... all cred till våra mammor som har visat oss hur he, he). Jag och Toby stod nog mest och tänkte va fan händer... är det på riktigt ha, ha. Men det är precis så det ska vara.

Jag kan till och med säga att nu gillar jag även "Born in the USA". Jag tror inte man förstår storheten med den låten förens man har hört allsångsversionen och stått mitt i. Och Bruce då... vilken charmör. Jag tror han log heeeela tiden.

Hur som... ett minne som jag helt klart kommer berätta för mina barn... och de för sina hoppas jag.