Igår när jag var på stan så hörde jag plötsligt en röst som jag kände igen. Det var min gamla "vårdare" från sjukhustiden som även hon var och shoppade på Hope avdelningen på Åhléns. Först blev jag lite ställd och gick en bit bort. Där stod jag sen och funderade på om jag skulle våga mig fram.
Hon är en av de personer som har betytt mest för mig när jag har mått dåligt. Men ändå så tog det emot. Vi har visserligen gått på varandra innan och hon vet att jag mår bra nu osv. Men ändå gick jag inte fram...
Jag är ju alltid så löjlig och tänker att ooo nej hon kommer nog inte ihåg mig... de har 1000 patienter vart år osv. Men va faningen... klart hon kommer ihåg... hennes jobb var ju bland annat att sitta i mitt rum när jag sov under ex antal månader så jag inte skulle ha något fuffens för mig. Som om hon skulle glömma det tråkiga jobbet liksom ha, ha.
Det störiga är ju att jag vet ju egentligen ingenting om henne... inte ens efternamn får de lov att avslöja... så det är lite svårt att track her down och säga tack. Men, men... hoppas hon vet att hon är bra ändå. Jag tror hon har gett mig de bästa vuxenutskällningar någonsin i mitt liv :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar